Tång

Gullviva

Hällristningarna på Skärkäll

De är inte helt lätta att få syn på när de inte är ifyllda. Jag undrar hur många oupptäckta hällristningar det finns kvar där ute.

Den flygande holländaren

Koltrasten Cornelis – daggmaskens största skräck.

Förra våren bosatte sig ett koltrastpar i ett förråd på vårt lantställe. Hanen var ringmärkt, vilket man inte ser speciellt ofta hos koltrastar. Det visade sig dock vara en alltför stor utmaning att fotografera ringen så att den gick att avläsa. Men nu i helgen satte han sig utanför köksfönstret, så nära att det faktiskt gick att fotografera genom fönstret och läsa siffrorna på ringen. Det fattas fortfarande en siffra och en bokstav för att kunna identifiera honom, men det står i alla fall klart att han ringmärktes i Holland. Därför har jag valt att kalla honom Cornelis. Även om de tycks ha lämnat förrådet i fred i år (vilket besparar en arbetet med att göra förrådet kattsäkert) uppehåller sig Cornelis och hans maka, låt oss kalla henne Agda, fortfarande i närheten och har gjort så hela vintern. Därför har jag fortfarande förhoppningar om att kunna fotografera de sista siffrorna och kanske lära mig mer om den flygande holländaren.

Här kan man se att Cornelis ringmärktes i Arnhem i Holland. Det känns på något vis hedrande att han av alla ställen på jorden valt att bosätta sig hos oss, 80 mil därifrån.

Så här såg det ut i förrådet förra våren.

De två granarna i arkivet

Den uppmärksamma läsaren har kanske noterat att de två granarna från förra inlägget förekommit på flertalet bilder tidigare i bloggen: här, här, här, här, här, här och här. Anledningen till att de förekommer så ofta är att de utgör ett av de få måttligt intressanta motiv som finns att tillgå i de fall man går ut på hygget utanför huset med teleobjektivet på för att se om det står några spännande djur där och det visar sig inte göra det. Samtidigt har det blivit något av ett projekt att fotografera samma motiv från samma plats med i alla fall ungefär samma brännvidd fast vid olika tidpunkter på året och dygnet. I de allra flesta fall blir bilderna fruktansvärt tråkiga, men det är spännande att se hur varierade bilder man kan få bara genom att fotografera i olika väder- och ljusförhållanden.

23 juli 2011. Det här var den första bilden på granarna jag tog. Det var naturligtvis dimman som fångade min uppmärksamhet.

17 september 2011. Ett försök till en höstbild, men tyvärr är andelen lövträd för liten för att hösten ska synas ordentligt.

24 september 2011. Stark sol tidigt på morgonen när daggen lättar kan skapa spännande ljus. I det här fallet gjorde det inte det.

29 juli 2012. Skymningsljus och softfilter kan mjuka upp bilden, i det här fallet blev det dock lite överdrivet fluffigt.

31 juli 2012. Då granarna står i väster får man vara ute på morgonen för att ha chans att se dem tillsammans med en regnbåge.

31 juli 2012. Samma dag som bilden ovan fast på kvällen efter en regnig dag.

6 augusti 2012. Säveån som rinner mellan bergen brukar ge upphov till dimma även på kvällen, vilket gynnar den som gillar dimma men är morgontrött.

8 augusti 2012. Kvällsdimma i skymningsljus.

19 januari 2013. Platt och tråkigt ljus mitt på dagen, men den till synes alltmer sällsynta snön fanns åtminstone i små mängder.

20 januari 2013. Går man ut tidigt i ottan får man fram de blåa nyanserna som förstärker känslan av hur kallt det är. Termometern visade här på -17 grader, vilket får betraktas som tämligen kallt för ett eljest blaskigt götalandsklimat.

13 augusti 2013. Dimma i starkt motljus, vilket möjliggjordes av att dimman kom tidigt på kvällen, långt innan solen gick ner.

7 juni 2014. Hygget sent på kvällen, med granarna till vänster i bild. Här tyckte jag dock att korridoren med dimma mellan träden till höger var mer spännande, vilket det finns en bild av här.

De två granarna

Vitsippor