Slumpat blogginlägg

fredag 19 oktober 2018

Vita dvärgar och kompakta katter

Den ser ganska liten ut härifrån, Ringnebulosan. Tvärsöver är den bara en 16-dels grad ungefär, eller 230 bågsekunder. Bland annat därför lyckades jag inte ta en så bra bild; det ställer rätt höga krav på polinställning och fokus, plus att det blåste lite vilket försvårar fotograferandet ytterligare. Men det är ändå min bästa bild hittills på denna magnifika nebulosa.

Ringen är resterna från en stjärna som exploderade för en sisådär 7 000 år sedan. Den växer med ungefär 2-3 mil i sekunden, och har en diameter på cirka 1,3 ljusår (runt tolv tusen miljarder kilometer). Avståndet till jorden är nånstans i storleksordningen 2 300 ljusår.

Ringnebulosan (M57)
Ringnebulosan (M57) fotograferad i helgen. Pricken i mitten av ringen är en vit dvärg.
Den vita pricken som kan skönjas i mitten av ringen är en så kallad vit dvärg, vilket är namnet på den rest som uppstår när stjärnor  av en viss typ avslutat sina liv i en nova. En vit dvärg är lite mindre kompakt än en neutronstjärna (där atomkärnorna kollapsar till neutroner; här är det bara elektronerna som inte står emot trycket), men har ändå en ganska imponerande hög densitet på ungefär ett ton per kubikcentimeter.

Låt oss sätta detta i perspektiv.

En ganska så kompakt katt som bor här hemma har vid en snabb uppmätning en längd på ungefär 45 cm (svans ej inräknat) och en omkrets på 40 cm. Räknar man att han är cylinderformad (vilket han typ är) ger det en volym på drygt 5 600 kubikcentimeter. Det innebär att han för att få samma densitet som en vit dvärg skulle behöva väga lika mycket som 181 stridsvagnar av typ T-34. Idag är han inte ens 0,0002 T-34:or tung.

Katten Zombie (uppkallad efter Schrödingers katt) är trots sin kraftiga benstomme inte ens i närheten av att ha lika hög densitet som en vit dvärg.

måndag 15 oktober 2018

M13

Plötsligt är det inte kameran som är gränssättande längre, utan teleskopet, barlow-linsen och hur noga man orkar göra polinställningen. Här är det främst att jag inte lyckades få bättre fokus som har gjort att stjärnorna blev lite blobbiga istället för små prickar, kanske att det är dags att kollimera tuben? Skönt att se att det fortfarande finns gott om utrymme för förbättringar i alla fall!

M13, även kallad "The Great Globular Cluster in Hercules", är en klotformig stjärnhop innehållandes cirka 300 000 stjärnor. Avståndet till jorden är drygt 25 000 ljusår.

söndag 14 oktober 2018

Andromedagalaxen med nya kameran

För att testa den nya kameran tänkte jag att det är bäst att börja med ett enkelt objekt. Det fick bli vår närmsta granngalax, den ligger bara cirka 2,5 miljoner ljusårbort så det är alldeles runt knuten. Det är min bästa bild på Andromedagalaxen (a.k.a. M31) hittills, klart bättre än min näst bästa bild. Inatt blir det lite M13 och eventuellt M57.

Nattens bild på Andromedagalaxen, gjord av exponeringar på 1 min och 30 sekunder (totalt drygt två timmars exponeringstid).

lördag 13 oktober 2018

Ny kamera, nya möjligheter

Det har av olika skäl inte blivit så mycket fotograferande på sistone, och ännu mindre bloggande. Vad jag däremot har hunnit med är att köpa en ny kamera.

Bortsett från några få bilder som är tagna med mobil eller webbkamera är samtliga bilder hittills på bloggen tagna med min gamla Canon EOS 550D. Jag har varit mycket nöjd med den, och tror att det nog kan vara den bästa i sin prisklass ("instegskameror", vilket är ett finare ord för nybörjarkameror). Dock hade jag haft den i tre år redan när jag startade den här bloggen för drygt fyra år sedan, och jag köpte den dessutom begagnad. Den har börjat bli rätt sliten nu och hänger inte alltid med som den ska, men jag tänker ändå ha kvar den som en reservkamera. Till vissa typer av bilder, exempelvis med fotofälla i halvtaskigt väder, kan det vara rätt bra att ha en kamera som man inte behöver vara så rädd om.

Jag tackar min 550D för en lång och trogen tjänst, den har under sin karriär tagit många fina bilder på alltifrån småkryp till galaxer, flertalet bilder som har hamnat på förstasidan i (mindre) dagstidningar, massor av privata bilder, dokumentationsbilder, filmer och mycket annat. Nu har den blivit en pensionär som kan hoppa in som vikarie emellanåt.

En av många bilder som är tagna med min Canon EOS 550D innan jag startade bloggen. Den här är från augusti 2012.

Men så vänder vi blicken mot min nya kamera. Jag har nu köpt upp mig en klass till mellanklassen, det vill säga mellan nybörjare och proffs. Valet föll till slut på en Canon EOS 7D mark ii, till stor del för att det är den enda kamera i klassen som har APS-C-sensor och inte är en fullformatare (varför jag inte vill ha fullformatare kan bli ett senare inlägg). Det är framförallt två användningsområden som lyfts fram där just den här kameran är exceptionell. Det ena är vad man kan kalla actionfotografering, det vill säga snabba rörliga föremål där man behöver kunna ta snabba bildserier. Det andra är astrofotografering. Med andra ord, perfekt om man gillar att fota fåglar och nebulosor.

Seriebildtagningen är på hela 10 bilder per sekund, vilket är att jämföra med 3,6 på min förra kamera. Sannolikheten att man missar det perfekta ögonblicket blir betydligt mindre nu. Men där 7D mark ii verkligen utmärker sig är när det kommer till brus vid höga ISO-tal. Min 550D är närmast obrukbar vid ISO-tal högre än 800, och den går bara till 6 400 (med möjlighet att utöka till 12800). 7D mark ii däremot går till ISO 16 000, och kan utökas till 51 200.

Och brusnivåerna är många gånger lägre. Efter att ha testat lite nattfotografering skulle jag säga att bruset vid 51 200 mer 7D mark ii motsvarar nånstans runt 6 400 med 550D. Ungefär. Det är lite svårt att säga då bruset ser lite annorlunda ut också, 7D mark ii har ett lite "snällare" brus.

Vintergatan fotograferad för några veckor sedan i Bottna, Bohuslän, med min EOS 7D mark ii. Exponeringen var 30 sekunder med ISO 16 000. Brusreducering har gjorts i kameran och i efterbehandlingen, men utan några darkframes.

Ska man säga något negativt är det framförallt en sak jag vill nämna. Uttaget för att koppla in fjärrkontroller/trådutlösare är annorlunda mot instegsmodellerna. På 550D är det en E3-kontakt (vanlig 2,5mm stereoplugg), och på 7D mark ii heter kontakten N3. Detta är inte nödvändigtvis något dåligt i sig, om det inte vore för att man helt lyckats undvika att göra en adapter för att använda E3-fjärrkontroller på N3-kameror. Det finns adaptrar åt andra hållet, så systemen är uppenbarligen lätta att överbrygga, och det finns adaptrar som är hane till hane, men en E3 hona till N3 hane verkar man ha struntat i.

Efter att ha mailat med tre olika fotobutiker och slutligen också till Canon själva, har jag fått bekräftat att någon sådan adapter inte finns, i alla fall inte i Sverige. Googlar man hittar man flertalet bloggar med folk som har fått plocka fram lödkolven för att skarva ihop en sån själva. Vad jag främst skulle behöva är min fjärkontroll som möjliggör att ta timelapsebilder med bulb-funktionen, det vill säga att ta seriebildtagning med exponeringar längre än 30 sekunder. I 7D mark ii kan man ställa in tiden för bulb-tagningar i förväg på exempelvis 2 minuter, och det finns också en timelapsefunktion inbyggd i kameran, men av någon anledning kan man inte använda dem samtidigt. Alternativet tycks vara att antingen köpa lite lösa kontakter och löda ihop själv, eller lägga 1 500 spänn på att köpa en ny fjärrkontroll som är exakt likadan som den jag redan har men med ett annat uttag, och dessutom mer än dubbelt så dyr.

Egentligen hade jag velat skicka bajs på posten till Canon och slänga kameran i backen i ren protest, men jag hejdades av att det faktiskt är en så snuskigt bra kamera. Till slut hittade jag en adapter som är E3F-N3M på Amazon, som man får beställa från utlandet. Tillverkare är okänd. Sedan upptäckte jag också att om man använder Wifi-funktionen och styr kameran från datorn (vilket man också kan göra) så går det plötsligt att ta seriebilder med bulb! Så det är ett tips till andra fotografer i samma situation. Men jag har ändå beställt den där sladden från Amazon för att kunna använda vanlig trådutlösare, och jag vill understryka hur fruktansvärt djävulusiskt och nedsligt det är av Canon att inte erbjuda en enkel adapter för att göra sina egna produkter kompatibla med varandra.

Nåväl, inatt testade jag för första gången att fota genom teleskopet, med kameran fjärrstyrd från datorn. Synnerligen bekvämt, nästan lite för bekvämt. Jag hann bara ta några få exponeringar innan det blev mulet, men resultatet är högt över förväntan. Sju stycken exponeringar på en och en halv minut styck och ISO 16 000 resulterade i bilden nedan. Jag tog några darkframes, men har inga offset- eller flatframes. Stackat i Deep Sky Stacker. Prognoserna säger att det ska bli bra väder i natt, så jag hoppas kunna testa kameran ordentligt då.

Östra delen av Slöjnebulosan, som jag aldrig ens lyckats få att fastna på sensorn på min 550D, gör sig så här fin med 7D mark ii. Och då är den totala exponeringstiden bara tio minuter!