Slumpat blogginlägg

lördag 27 juni 2015

söndag 14 juni 2015

Målning

Den starkt vittrade och förhållandevis ointressanta hällristningen var känd sedan länge. Men i samband med en inventering år 2008 fann Stiftelsen för dokumentation av Bohusläns hällristningar även en hällmålning, som delvis var målad över ristningen. Även om den är ganska otydlig (så otydlig att man missat den under alla år fram tills 2008) är det en av de tydligaste hällmålningarna i området.

Men vad som är mest speciellt är just att det är en ristning och en målning på samma vägg. Åsikterna går isär om huruvida hällristningarna var ifyllda eller inte, och det här kan ge en indikation på att de inte var det eftersom det inte finns någon färg i ristningen medan målningen bevarats. En guide på Vitlycke museum framförde det som ett av de bästa argumenten mot att ristningarna brukade målas, men även att det vore lite märkligt att ägna så mycket tid åt att knacka in figurer i berget för att sedan måla dem. Det vore enklare att i så fall bara måla. Vidare blir berget nästan lysande vitt där man knackat, och det kan kvarstå under väldigt lång tid.

Av en slump hade vi turen att träffa på en herre från just Stiftelsen för dokumentation av Bohusläns hällristningar vid en annan häll, och förutom att ge oss en vägbeskrivning utan vilken vi aldrig hittat hällmålningen gav han oss ett antal motargument. Bland annat hade han gjort experiment med att knacka i sten och se hur länge den vita "färgen" kvarstod, och det var i de fallen bara runt 6-7 år. Att det vore onödigt att knacka in figurer för att sedan fylla i dem kan man tycka, men samtidigt vet man med säkerhet att de något modernare runorna brukade färgläggas på runstenarna. Kanske kommer det i framtiden ett avgörande bevis för att hällristningar var ifyllda, men så länge det inte gör det förblir det nog en öppen fråga (för det är nog omöjligt att bevisa att de inte var det). Det vore ju tråkigt om man visste allt.

Hällristningen till vänster i bild är delvis övermålad av den något otydliga rödaktiga hällmålningen som syns till höger i bild.

lördag 13 juni 2015

Vitlycke

Har man väl fått upp ögonen för hällristningar är man fast verkar det som. Som den sista bilden visar har nu även bävrar börjat samsas med turisterna i Tanum, men så vitt jag vet finns de inte avbildade själva på några hällar. När man tänker på det förefaller det något märkligt, då bävern troligen hade en betydligt större inverkan på lanskapet under bronsåldern än vad den har idag. Gällande de övriga bilderna finns det hur mycket som helst att säga, så därför låter jag dem istället tala för sig själva.







torsdag 11 juni 2015

Pilgrimsfalk

Först trodde jag att det var en gammal vagn med osmorda hjul som långsamt gnisslade fram, men lätet kom från världens snabbaste djur som svishade runt bland trädtopparna.

onsdag 10 juni 2015

Torsbo hällristningsområde

"Släpp ut mig!"
En jaktscen, vilket inte är vanligt bland hällristningarna i Bohuslän.
Kväll över hällen.
Skepp. Troligen har de vertikala strecken symboliserat besättningen. Dock kunde man inte göra så stora skepp under bronsåldern, så troligen symboliserar de något religiöst såsom resan till dödsriket.
Till höger i bild är ett träd, vilket är väldigt ovanligt som motiv på hällristningar.
En figur med vad som ser ut att vara en fågel brevid sig.
Slenderman och två stora fotsulor.

måndag 8 juni 2015

Ekorrar

Ekorre efter mörkrets inbrott.
Min plan var enkel. Ställ kameran med vidvinkelobjektiv på ett lågt stativ, ställ ett större stativ ovanpå och fäst där en kartong fylld med fågelmat, rigga sedan kamerafällan så att IR-strålen går i överkanten av bild och vänta på att en fågel flyger förbi. Avnjut sedan resultatet av en närbild på en fågel i flykt tagen med vidvinkel.

Verkligheten ville annorlunda. Eller rättare sagt ekorren ville annorlunda, och klättrade upp till kartongen och mölade i sig all mat utan att ens komma i närheten av IR-sensorn. Jag planerade om och riggade kamerafällan över en björkstock istället och lade fågelmaten på var sin sida om den för att få bilder på ekorren istället.

Ekorrungarna har nu blivit så stora att de är svåra att skilja från föräldrarna.
Beskär man bilden i underkant blir kompositionen lite intressantare.
Nackdelen med fotofällor är att man inte kan komponera annat än bakgrunden i bilden. Men med dagens kameror har man betydligt fler megapixlar än man behöver, och kan således beskära bilderna i efterhand och göra dem åtminstone lite mer spännande.

Även nötväckan fastnade på några bilder.

I vanlig ordning gör djuren allt de kan för att inte fastna på bild. Som att till exempel sätta sig ovanpå IR-sensorn och äta. Längst ner i bild sitter sändaren, och till vänster i bild har jag kameran och en blixt på ett stativ. Pappbitarna har jag satt över för att skydda mot eventuellt regnstänk och fågelskit. Och, uppenbarligen, ekorrar.

fredag 5 juni 2015

Det senaste hygget

När skogsmaskinen tystnat gick jag ut för att se hur landskapet förändrats under dagen. Virket från det nya hygget har fraktats bort till grusvägen, men de har inte kört den närmsta vägen (vilket vore rakt fram i den första bilden) utan en omväg genom en skogsdunge, över ett annat hygge, genom en skogsdunge till, över en hage och ut på en annan skogsväg som leder fram till grusvägen. Varför vet jag inte.
För några dagar sedan var vägen till vänster i samma höjd som vägen till höger. Bilden är tagen med "hygget i ryggen".
En gammal husgrund, gissningsvis från en jordkällare. I ena hörnet brukade det växa stora mängder kantareller förut.
Den gamla rotvältan är en av få saker man känner igen på platsen. Det var här jag hade närkontakt med ugglorna, som jag skrev om i förra inlägget.
Skogsmaskinen har kört över det "gamla" hygget som angränsar till vår tomt. Här har de sjunkit ner så djupt att de fått skrapa av mittsträngen för att kunna komma fram.

onsdag 3 juni 2015

Ugglorna

Eftersom "mina" ugglor är nästan löjligt skygga är det väldigt sällan man lyckas se dem i dagsljus; som regel flyr de om man kommer inom kanske 30-40 meter och syns då bara som en stor kompakt brunaktig klump som ljudlöst svävar bort. Därför har jag inte riktigt lärt mig att skilja Åke och Daenerys åt visuellt, men jag tror att det är Daenerys jag lyckades fånga på bild häromdagen. Detta baserar jag i första hand på att jag tycker mig se likheter i färgteckningen (framförallt de vita banden på vänstersidan) med en annan bild jag har av henne, och att hon oftare brukar höras från det område där bilden togs än Åke, som vanligen brukar hålla till en bit därifrån. Det var som så ofta annars nötskrikorna som upptäckte henne först, annars är det närmast omöjligt att få syn på en stillasittande kattuggla i en gran.
Även om det absolut inte är någon bra bild är det likväl den bästa bilden jag har på motivet i dagsljus.
Det är inte det lättaste att upptäcka ugglor dagtid. Står man i rätt vinkel kan man se en klump som sticker ut i en krenklyka, men då gäller det att bakgrunden är fri. De är så väl kamouflerade att jag faktiskt en gång tagit kort på en högstubbe där jag visste att det brukade sitta en uggla, och inte upptäckt den förrän jag kom hem och jämförde bilderna och såg att stubben ändrat form.
Det här är faktiskt första gången jag lyckats få en hyfsad bild på någon av dem under dagtid, vilket är en liten revansch för min del då jag missade ett ypperligt tillfälle för ett par år sedan på grund av klantighet, vilket jag aldrig riktigt återhämtat mig från. Det var när vi plockade kantareller (på ett alldeles utmärkt kantarellställe som nu troligtvis inte kommer husera så många kantareller längre då det i dagarna blev ett kalhygge) som nötskrikorna började skräna en bit bort. Bara sekunder senare kom både Åke och Daenerys flygande rakt mot oss och såg ut att sätta sig vid en rotvälta bara fem, tio meter framför mig. Fastän jag hade kameran runt halsen fick jag ingen bild, eftersom jag hade händerna fulla av kantareller. En uggla flög strax bort igen, men jag var ganska säker på att den andra fortfarande satt bakom rotvältan. Jag gick halvvägs runt rotvältan för att försöka se om det satt någon där men hittade ingenting. Jag behövde passera en liten brant för att kunna gå runt längre och se den sista biten bakom rotvältan, och stod och funderade på hur jag bäst skulle gå till väga. Min sambo frågade om jag såg någon uggla, och tolkade förstås mitt nej som att den inte var där eftersom jag missade att säga att jag inte såg hela vägen runt. Medan jag tittade ner för branten för att hitta en lämplig väg att gå vidare gick hon således vidare på andra sidan rotvältan där hon stod, där ugglan mycket riktigt också satt. Allt jag hann se var en stor ljudlös skugga som passerade en meter ovanför mitt huvud och försvann ut i skogen. Det var naturligtvis en häftig upplevelse, men jag grämer mig fortfarande över att jag var för klantig för att få någon bild. Det känns lite bättre nu, för även om det var en ganska dålig bild jag fick nu så är den bättre än vad jag lyckats med tidigare.

14 juni 2012. Det här är den enda bilden på Åke jag har där jag är säker på att det är han, eftersom han ropade in reviret medan han flög. Detta var faktiskt mitt första möte med honom över huvud taget.
4 maj 2013. Det här är en av de få bilder där jag är helt säker på att är Daenerys och inte Åke. Kanske inte den bästa ugglebilden världen har skådat, men jag gillar ändå att det finns nån viss mystik i bilden.
20 april 2013. Det här var första våren som holken satt uppe, och jag hade små förhoppningar om att det skulle finnas några uggor där. Jag satte en kompaktkamera på en lång pinne för att kunna filma ner i holken och bekräfta att ingen var där, när en skräckslagen uggla hoppade ut och flög iväg. Jag ber om ursäkt till Daenerys för detta.
29 juli 2012. Även om ugglorna syns sällan så hörs de ofta, och ibland kan man även hitta spår efter dem i form av fjädrar eller spybollar.
Av de tre vårar som holken suttit uppe har Åke och Daenerys valt att häcka i den två gånger, innan jag satte upp den har jag inte ens lagt märke till att det funnits några ugglor i området. Förra året häckade de i närheten, troligen i det skogsparti som nyligen avverkades, och fick troligtvis tre ungar som jag hade glädjen att få se om nätterna under hela sommaren, om än oftast bara som två lysande ögon som reflekterades i ficklampans sken. I år har de som bekant bara en unge som jag valt att kalla Birger. Med tanke på att kattugglornas revir kan ha en diameter på ett par kilometer är det ganska smickrande på ett sätt att de valt att bosätta sig i holken två av tre gånger. Men å andra sidan är det ganska skrämmande också, för den sitter verkligen inte optimalt till och det brukar vara mycket folk som brötar och härjar i närheten, så snarare är det ett tecken på hur ont om lämpliga boträd det finns i landskapet. Den så kallade skogen är generellt sett en totalt värdelös biotop för de flesta arter, då den nästan uteslutande består av likåldrig gran som avverkas innan den hinner bli gammal. På många sätt finns det mer natur i städer och samhällen, och framförallt finns det betydligt mer biologiskt värdefulla träd i parker och alléer än i de granåkrar som brukar kallas skog. Å andra sidan medför ugglornas bostadsbrist att det är lätt att få dem som grannar då de uppenbarligen accepterar även en ganska dåligt uppsatt holk. För den som har problem med möss i huset kan det vara väl värt att försöka få dit lite ugglor, för förutom att sprida mysig skräckfilmsstämning om nätterna med sitt hoande kan de smälla i sig en inte oansenlig mängd gnagare under en säsong, och de är trogna reviret hela livet ut.
25 april 2015. Ugglor sväljer som regel sina byten hela, och alla osmältbara delar hostar de upp i en spyboll. Den som är intresserad av att peta i den kan se vad ugglan har ätit. Till största delen brukar det vara smågnagare, och det är fullt möjligt att en del av dem hade fått för sig att gnaga på isoleringen i huset ifall de inte fått sina liv förkortade av nattliga jägare.

tisdag 2 juni 2015

Här har skogen stått

Platsen där Ljurs sockens fattigstuga stod, kallad "fattigplan" av lokalbefolkningen, har fått ett miljöombyte.