Äntligen stjärnklart!

Tio soltimmar hade vi haft i november, läste jag. Antalet stjärnklara nätter har varit ännu mer sällsynta, men så inatt kom den första natten under hela hösten som jag kunnat använda teleskopet. Och natten till ära var det inte bara molnfritt utan även månfritt! Perfekt för DSO-foto med andra ord.

Nu när nätterna är så långa hinner man dessutom exponera ganska länge, igår hann jag både med bilderna på Andromedagalaxen och Orionnebulosan som är på cirka fyra timmar vardera. Som om inte det vore nog är det en lika fin natt ute nu, och i väntan på att Plejaderna som blir nattens huvudobjekt skulle gå upp testade jag ett för mig nytt objekt i form av North America Nebula. Eftersom temperaturen är ungefär densamma som igår har jag kunnat återanvända mina darkframes, vilket sparar mycket tid. Men till Plejaderna stackar jag femminutersexponeringar (de här är en- eller tvåminutare) plus att temperaturen sjunkit ytterligare nu till åtta minusgrader mot förra nattens sex grader, så det blir till att gå upp och springa ut och sätta dit linslocket inatt...

Andromedagalaxen (M31) har jag fotograferat många gånger förr, senast för drygt ett år sedan. Den gången hade jag lite hög förstoring, men nu har jag piggybackat med 500mm teleobjektiv och det blev alldeles lagom.

North America Nebula (NGC 7000), ett för mig nytt objekt. Jag gissar att den fått sitt namn av att den till formen påminner om Nordamerika (norr till vänster).

Orionnebulosan (M42), kanske den bästa nebulosan av alla.