Solförmörkelse

Det såg ut att bli en besvikelse. En tätt matta av såväl moln som dis vilade i vanlig ordning över Göteborg, och det halvdussin av oss som arbetade på Slottsskogsobservatoriet var inställda på att varken vi eller de sju-åtta dussin besökare som dykt upp skulle få se någon solförmörkelse. Men efter två timmar dök en kortvarig glugg upp bland molnen, och under några sekunder kunde man skymta en halvmåneformad och suddig sol vars sken nätt och jämnt lyckades tränga igenom det tjocka diset.

Solförmörkelsen ca klockan 11:34

Sedan kom regnet. Jag var nöjd med att ha hunnit se solförmörkelsen under en kort stund, och att dessutom få en halvtaskig bild var mer än vad jag räknat med. Men så hände något som verkligen inte hör till vanligheterna i Göteborg, staden som vädergudarna glömde. Molnen lättade och solen gick att skymta igen. Det tjocka diset gjorde dessutom att man kunde titta för blotta ögat, och pöbeln kunde få lite valuta för sin femtiolapp till inträdet. Sedan lättade molnen ännu mer, och till slut lyste solen så starkt att den gick att projicera med teleskopen. Visserligen var förmörkelsen snart över, men personligen tycker jag inte det är någon större skillnad i upplevelse mellan en partiell solförmörkelse på 80% och en på 20%, Pac-Man som Pac-Man. Jag betraktar förmiddagen som lyckad, och börjar tålmodigt min väntan på den ringformiga solförmörkelsen 2039.

Solförmörkelsen ca klockan 11:56