Hattifnattar

Nystart

Det har knappt blivit något fotograferande alls i vinter, och därmed inte heller något bloggande. Nu är förhoppningen att den trenden ska kunna vända. Den här bilden från inatt på den kommande månskäran får därför symbolisera en nystart.

Vintervägar

Höstmes

Blåmes i höstgul ek.

Vita dvärgar och kompakta katter

Den ser ganska liten ut härifrån, Ringnebulosan. Tvärsöver är den bara en 16-dels grad ungefär, eller 230 bågsekunder. Bland annat därför lyckades jag inte ta en så bra bild; det ställer rätt höga krav på polinställning och fokus, plus att det blåste lite vilket försvårar fotograferandet ytterligare. Men det är ändå min bästa bild hittills på denna magnifika nebulosa.

Ringen är resterna från en stjärna som exploderade för en sisådär 7 000 år sedan. Den växer med ungefär 2-3 mil i sekunden, och har en diameter på cirka 1,3 ljusår (runt tolv tusen miljarder kilometer). Avståndet till jorden är nånstans i storleksordningen 2 300 ljusår.

Ringnebulosan (M57) fotograferad i helgen. Pricken i mitten av ringen är en vit dvärg.

Den vita pricken som kan skönjas i mitten av ringen är en så kallad vit dvärg, vilket är namnet på den rest som uppstår när stjärnor  av en viss typ avslutat sina liv i en nova. En vit dvärg är lite mindre kompakt än en neutronstjärna (där atomkärnorna kollapsar till neutroner; här är det bara elektronerna som inte står emot trycket), men har ändå en ganska imponerande hög densitet på ungefär ett ton per kubikcentimeter.

Låt oss sätta detta i perspektiv.

En ganska så kompakt katt som bor här hemma har vid en snabb uppmätning en längd på ungefär 45 cm (svans ej inräknat) och en omkrets på 40 cm. Räknar man att han är cylinderformad (vilket han typ är) ger det en volym på drygt 5 600 kubikcentimeter. Det innebär att han för att få samma densitet som en vit dvärg skulle behöva väga lika mycket som 181 stridsvagnar av typ T-34. Idag är han inte ens 0,0002 T-34:or tung.

Katten Zombie (uppkallad efter Schrödingers katt) är trots sin kraftiga benstomme inte ens i närheten av att ha lika hög densitet som en vit dvärg.

M13

Plötsligt är det inte kameran som är gränssättande längre, utan teleskopet, barlow-linsen och hur noga man orkar göra polinställningen. Här är det främst att jag inte lyckades få bättre fokus som har gjort att stjärnorna blev lite blobbiga istället för små prickar, kanske att det är dags att kollimera tuben? Skönt att se att det fortfarande finns gott om utrymme för förbättringar i alla fall!

M13, även kallad "The Great Globular Cluster in Hercules", är en klotformig stjärnhop innehållandes cirka 300 000 stjärnor. Avståndet till jorden är drygt 25 000 ljusår.

Andromedagalaxen med nya kameran

För att testa den nya kameran tänkte jag att det är bäst att börja med ett enkelt objekt. Det fick bli vår närmsta granngalax, den ligger bara cirka 2,5 miljoner ljusårbort så det är alldeles runt knuten. Det är min bästa bild på Andromedagalaxen (a.k.a. M31) hittills, klart bättre än min näst bästa bild. Inatt blir det lite M13 och eventuellt M57.

Nattens bild på Andromedagalaxen, gjord av exponeringar på 1 min och 30 sekunder (totalt drygt två timmars exponeringstid).