Hantelnebulosan

För ungefär 10 000 år sedan, när den sista inlandsisen började släppa och växter, djur och så småningom människor så smått började vandra in över det som senare skulle komma att kallas Sverige, tändes en ny stjärna på himlen. Den lyste starkare än alla andra, och det är möjligt att den under några veckor gick att se mitt på dagen.

I verkligheten var det dock ingen ny stjärna som tändes, utan en gammal som släcktes. När stjärnan började få slut på bränsle blev den lättare, och svällde då upp till en stor jätte. Därefter, när bränslet i kärnan tog slut, kollapsade den på sin egen gravitation. Rekylen bildade en våldsam explosion som kastade stjärnans atmosfär ut i rymden, och kvar i mitten blev en så kallad vit dvärg, vilket är kompakt klump av degenererad materia.

Den gas som kastades ut i rymden som en bubbla runt den döda stjärnan är i dag ungefär ett ljusår tvärsöver, det vill säga cirka 10 000 000 000 000 kilometer, och det är den gasen man i dag kan se som en nebulosa. För oss har den dock bara en utsträckning på himlen av ungefär åtta bågminuter, vilket beror på att den ligger ungefär 1 360 ljusår bort. Den vita dvärgen som är kvar i mitten av nebulosan väger hälften så mycket som solen, men har bara en tjugondel så stor radie. Trots sin litenhet är det den största vita dvärg man känner till.

Hantelnebulosan har fått sitt namn efter sin hantelliknande form. Den upptäcktes först av astronomen Charles Messier år 1764, och har nummer 27 i Messierkatalogen.